Tänk tillbaka till den tid då mamma var ens bästa vän.
Pappa var största idolen.
Syskona var ens lekkamrater.
Grannarna var ens bekanta.

Sen plötsligt vaknar du opp i en tonnårings värld.
Mamma gör inget annat än skriker på en.
Pappa håller alltid med mamma eller säger inget alls.
Syskona är alltid upptagna med annat.
Grannarna har flyttat bort och dom nya vill man inte lära känna.

Kompisarna sviker, och nya kompisar kommer hela tiden men man hinner aldri lära känna dem ordentligt.
Pojkarna kommer och går, och lämnar endast brustna hjärtan efter sig.

Sen vaknar man opp och ser sig omkring.
Och plötsligt är man själv en vuxen person.
Och då märker man att livet går alldeles för fort.:')