Det är dags nu.
Sonen är på väg.
På väg mot den första egna bostaden.
Det är stort, för både honom och resten av familjen!
Även om det inte riktigt är bestämt så vet jag att tiden är inne!Att han får stå på egna ben!

Det är som om jag vill spola tillbaka tiden ibland. Göra om och göra rätt. Allt jag inte gjorde som är för sent att göra nu, allt jag gjorde som blev fel!

Allt har sin tid och nu är det en ny tid i mitt liv, jag måste börja spela en ny roll som jag inte riktigt lärt mig än, jag kommer att leva med nya andra förutsättningar, som är så ovanliga för mig som de senaste tjugotre åren varit så inriktad på överlevnad, och på att fostra mina barn.!
Även att jag har tur att jag kommer få ha mina tre tjejor hemma ett tag till!
Jag ska inte förneka att jag haft mina stunder, ganska många, då jag sett fram emot den här dagen. Då jag fantiserat om allt jag ska göra sen. Sen när barnen klarar sig själva och flyttar!

Ja min älskade son det är ett ganska stort steg ialla fall ifrån min sida!Men det är väl dax att klippa navelsträngen eller?

Och till alla er trötta småbarnsföräldrar som längtar efter att barnen skall bli stora och klara sig själva– idag är det inga andra känslor än kärlek, värme och mys som fyller mig när jag tänker tillbaka på de där nätterna när armar och ben trasslade ihop sig i min säng och drog täcket av mig. Nu när det är sen skulle jag kunna ge nästan vad som helst bara för att få spola tillbaks tiden och en gång till sitta i soffan framför Bolibompa en fredag och äta chips och dricka läsk.


Jag älskar dig min son!